lördag 19 augusti 2017

Barncancertrampet 2017




Fyra klubbmedlemmar från Höganäs CK var vi som slöt upp på Sundstorget i Helsingborg klockan 9.00 för att cykla Barncancertrampet. Team Rynkeby Helsingborg är det som anordnar detta motionslopp för att samla in pengar till förmån för Barncancerfonden.







Vid start var vädret fint, blåsigt men fint. Rundan mätte ca. 45km och under färden fanns några depåer, inte med sportdryck och saltgurka utan riktigt fika! Första stoppet var i Domsten men det hoppade vi över. När vi sedan kom till Viken öppnade sig himlen och regnet formligen bombade ner. Väl vid nästa stopp i Ingelsträde hade regnet upphört och där serverades grillad korv, så allt frid och fröjd igen.


Efter en korv eller två och snack med likasinnade trampade vi oss vidare till Döshult för kaffestopp.



Tack till Team Rynkeby för en rolig tillställning och tack till Karolina och Markus för trevligt sällskap!

//Y&A

fredag 18 augusti 2017

Landsvägscykeln luftad, det var ju inte igår


Idag blev det landsvägsåka för Nilsson-Östman. Vi fixade ihop en runda på fina småvägar med nästan ingen trafik, förutom en och annan traktor (de har ju fullt upp så här års!) Vi började med att tugga motvind till Allerum och en bit därefter vände vi ner på Björkdalavägen (tror jag den heter...) och fick belöningen - medvind aaaahhhh! Lite drygt 52km bockade vi av i medelmåttigt tempo. För mig landade det väl på låg mellanmjölkspuls i snitt.

Jag är inte så särdeles lättflörtad när det kommer till lvg. Landsvägscykling kan helt klart vara roligt, speciellt när man har trevligt sällskap, men att ligga på rulle i motvind och bara höra på vindbrus är sååå himla tråkigt! Desto angenämare är det helt klart att kunna cykla jämsides och småsnacka eller dra en skyltspurt. Jag inser dock att det där matandet i ett monotont tempo och med en jämn ansträngning är av godo. Det är väl precis det jag behöver träna på för att bli bättre på långloppen i mountainbike där det ofta är rätt så mycket grusvägssträckor.

Planen för morgondagen är hör och häpna också lvg! Vi tänkte ta oss till storstan' och rulla Barncancertrampet, om vädret tillåter...

Fikastopp FTW!🙌

//Y - solskenscyklist och fikaentusiast

torsdag 17 augusti 2017

TorsdagsTräning på vår testbana

Vi satte oss på cyklarna och körde upp till en av våra testbanor på berget, vi hade planerat att köra tröskel där och så blev det också. Jag åkte tre varv och Yvonne två varv.

 Varje varv innehåller 2 bra stigningar och ett par kortare knyckar, en platt bit och en lite teknisk uppförsbacke. Såklart finns det då också nedförsbackar, det är ju en varvbana. Jag tycker det är riktigt bra att köra träningar på det viset, man vet vad man ska göra och man vet var. Inget velande, det finns det inte tid för när vardagen är ett faktum. Dessutom är det ett perfekt sätt att jämföra sig själv mot sig själv. Lite data på hur jag har lagt upp mitt varv ser du här under.


Idag satte jag trots en sliten känsla personbästa med 58s på banan som jag gjort till ett strava-segment.



Stannade upp efteråt för bananpaus och självklart ett par bilder, man har väl en blogg!





Igår tipsade vi om Snapphaneturen som går på söndag, för den som inte vill kriga lika hårt så finns det  ett annat allternativ. På lördag går Barncancer-trampet i Helsingborg, 45km på landsvägar med öppen start mellan 08:00-10:00. Startavgiften på hundra kronor går oavkortat till Team Rynkebys insamling till förmån för Barncancerfonden.
//Nilsson

onsdag 16 augusti 2017

Snapphaneturen, Bockstensturen och varför får jag bara PR på Strava.

Karlsson på taket eller Nilsson på fjället från veckan som gick.
Idag är det onsdagen innan fredagen som närmar sig med stormsteg. Det känns skönt faktiskt, vi var ju på resande fot i husbilen från fredagen innan Finnmarksturen och fram till i söndags. Det blir lite att ta tag i, tvätt av kläder cyklar och städning av husbilen. Saker halkar gärna efter när man kommer hem och samtidigt ska jobba oxå.

Idag körde jag mitt andra träningspass sedan CV. Båda har varit på landsvägscykel och korta, idag med lite högre fart och med ett rejält gaspådrag. Jag bestämde mig att försöka återta ett KOM jag blev snuvad på för ett tag sedan. Det gav ju en liten fingervisning om hur utvilad jag var, inget långt segment men jag skrämde upp pulsen till 99% HRmax.

Nu till det konstiga, jag har som sagt haft ledningen där tidigare och när jag nu återtog den står det bara PR i min aktivitet!? Går man in i segmentet ser det ut som vanligt med kronan osv… Detta är väl minst sagt ett I-landsproblem i marginalen men jag har inte sett det tidigare bara.

Till helgen är det ett riktigt fint lopp här nere i Skåne, Snapphaneturen går på söndag nere vid hovdala slott i Hässleholm. Missa inte den om ni har tid, 60km som är fyllda med riktigt fin stig i mängder och väl kuperat.

Nu släpper jag er att göra annat för jag ska skicka in min anmälan till lopp 8 i cupen, Bockstensturen som går den 2september. Gokväll!
//Nilsson

måndag 14 augusti 2017

CykelVasan 2017 - RaceReport

Yvonne:
Förra året körde vi inte Cykelvasan, i år var vi lite osäkra på hur vi skulle göra men vi slängde tillslut in vår anmälan samma dag som skidvasan gick av stapeln. För min del blev årets CV en helt ny upplevelse på alla sätt, både till det positiva men också till det negativa.

Dagen innan loppet letade en Hässleholmstjej (Madelene Finn) reda på mig uppe i Lindvallen. Hon hade seedat in sig till tävlingsklass på Finnmarksturen men var mycket tveksam till att köra i tävling. Hon hade koll på att vi två varit rätt så jämna på långloppen under säsongen och jag försökte peppa henne till att köra. Hon var, liksom jag och ett par andra tjejer jag pratat med, rädd att hamna efter i starten och behöva cykla ensam hela vägen till Mora. Tillslut bestämde hon sig ändå för att ställa sig i tävlingsfållan och vi pratade ihop oss om att försöka hjälpas åt i spåret. Jag hade också snackat med Sandra Nyman om att sammarbeta så nu var vi tre som kanske kunde hjälpas åt med dragjobbet.

Vid 06.50 la jag cykeln i fållan och träffade fler kändisar som var på plats, bland annat Malin Jones som också hon varit tveksam till att köra i tävlingsklass. 07.15 var det dags att infinna sig i fållan. Småfrysande och nervöst småpratande med tjejerna runt om kring. Madelene, Sandra och jag bestämde att vi skulle försöka komma ihop nånstans i startbacken om det var möjligt annars fick det bli som det blev. Efter ett tag kom vi in på det obligatoriska däcktryckssnacket, jag klämde på däcken - va faan! PUNKA fram! Jag fick totalt hjärnsläpp och hade helt plötsligt ingen aning om vad jag skulle göra. Började slita cykeln mot utgången, släppte den och sprang ut och började leta efter Andreas. Som tur var hittade jag honom snabbt och han kom till undsättning, slet fram sin co2-patron och tömde den men munstycket funkade inte så det kom inte in någon luft i däcket. Fram med minipumpen och börja pumpa. Jädrar vilken stress, tack för hjälpen älskling! Däcket höll tätt hela vägen till mål!

Starten gick 07.30 och startbacken rullade på bra, jag kunde tugga på fint utan att gå på rött. Jag såg en stor klunga en bit framför, Madelene var några meter bakom mig, Sandra såg jag inte till. Tänkte att det vore bra om vi kunde komma ikapp klungan framför. En norsk tjej och jag hamnade ensamma och vi började hjälpas åt att täppa luckan. Vi låg på rätt hårt når hon plötsligt får för sig att titta bakåt, hon vinglar till och jag kör rakt in i hennes bakhjul och kraschar hårt i backen. Det gjorde förjäkla ont, har skrapat upp armen och låret gör ont. Norskan klarade sig men stannar och hjälper mig upp, jag säger åt henne att fortsätta medan jag försöker känna efter om jag skadat något. De flesta tjejer susar förbi och flera frågar hur det gått, tack för omtanken! Funderar på att vända tillbaka ner till Berga by, men väljer att försöka fortsätta. Vrider rätt styret som fått sig en känga och börjar trampa. Linnéa Angerman och en tjej till kommer ikapp och erbjuder sin rulle, jag försöker åka med men jag är lite omskakad och armen gör för ont. Jag tappar dem och tycker synd om mig själv en stund. Två andra tejer kommer bakifrån och plockar upp mig och nu har jag hämtat mig lite så jag kan hänga med. Efter ett tag kommer vi ikapp Linnéa och den andra tjejen och nu är vi fem som hjälps åt. Vi har ett jättebra samarbete och kommer ikapp fler, som mest var vi sju som körde ihop. Och jag som var rädd att jag skulle få köra solo hela vägen! Det var verkligen superkul! Tyvärr släppte Linnéa efter ett tag och jag såg sedan att hon brutit loppet. En av tjejerna tyckte det gick för sakta och drog iväg själv.





När vi kört ungefär 2.20 kom första herrklungan ikapp. Vi fick bra förvarning av motorcyklarna innan. Matthias Wengelin låg i spetsen och ropade "Kommer vänster" och "Tack så mycket" och klungan drog förbi föredömligt snyggt. Vid övriga omkörningar, som var många, tror jag att jag hörde två som sa "Kommer vänster"...  Vår lilla tjejklunga höll bra till höger och på ett rakt fint led vid omkörningarna och de första tre-fyra herrklungorna som körde om gjorde det säkert och bra. Sen började det bli vansinnesomkörningar av väldigt stora klungor. Herrarna låg två eller tre i bredd på vänster sida och samtidigt kommer de i ett led på höger sida! Jag blev så j-vla förbannad!! Skrek alla möjliga svordomar till dem. Det är för faaaaan inte ok att köra på det viset!! Vilka idioter!!

Några fler i vår grupp tappade och tillslut var vi tre som höll ihop till efter Eldris. Ylva från Mtb Täby hakade på några herrar och försvann iväg några km innan mål, Irene SubXX och jag körde i mål på exakt samma sekund - 3:48:31! Vi körde också ikapp och ifrån tjejen som drog iväg tidigare.

Foto: Erika Phil




Börjar läka ihop.
Förutom punka, vurpa och respektlösa herrar i spåret var det här den roligaste Cykelvasa jag kört! Lyckas jag seeda mig till tävlingsklass nästa år kanske jag kör igen :)

//Yvonne


Andreas:
Det blev som sagt lite kaotiskt innan start för Yvonne, när jag väl hade fixat hennes punka pös jag själv ihop i en hög för en stund. Det blev lite pulspåslag för mig att pumpa upp ett bra tryck med hennes lilla pump.

Herrarna i fålla 1 drog iväg och vi som stod i fålla 3 stod vackert kvar. Det dröjde länge innan korken lossnade framme i kurvan så att även vi fick fart. Det blir liksom väldigt grafiskt och lätt att förstå att man redan stående i startfållan förlorat en bra stund mot vinnartiden.

mtbfoto.se
I år hade jag bra ben och det kändes att jag var i betydligt bättre form än sist jag startade i cykelvasan, det var 2015. Det som däremot har saktat in mig i nästan varje start i år och så även här är min astma. Den gör att jag inte kan gå lika hårt som jag vill i början och detta får jag göra allt för att kompensera lite senare i loppen.



Jag vet egentligen inte riktigt hur jag ska beskriva loppet, som sådant är det egentligen helt ointressant. Platt slätt och utan avgörande backar att kriga i, inga stigar och inga tekniska utmaningar gör att utgången enbart handlar om att hamna i en bra klunga.
Att vara taktisk turgubbe är en klar fördel här. Jag försökte mig på att köra lite så den sista milen, egentligen är jag ingen vidare taktiker men att även vara hal som en ål kan oxå hjälpa till och med detta lyckades jag ganska bra att plocka många placeringar från Eldris och in i mål. På upploppet höll jag min placering och klarade av att "stänga dörren" bakifrån och blev inte omkörd.

Jag kom i mål i Mora på tiden 3:04.37. Inte dåligt alls, hade jag bara klarat gasa mer i starten och fått häng på en snabbare klunga så kunde jag suttit här och varit riktigt trött nu. Medelpulsen blev 87% och maxpuls 94%


Höjdprofilen för Cykelvasan ser ut som ni ser den här ovan, antal höjdmeter 775 och höjdminskning 963m. Om ni frågar mig så vill jag att man vänder på loppet. Att cykla från Mora till Sälen skulle vara en mycket säkrare utmaning för oss cyklister och definitivt hårdare. Nu gör farten att man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Otäcka vurpor med allvarliga skador som följd är tyvärr inte ovanliga och tillbuden med nästankrascher duggar tätt. Ändå sitter jag här och gillart:)

Kommer jag tillbaka och gasar nästa år då? Den som lever får se…
//Nilsson

tisdag 8 augusti 2017

Finnmarksturen 2017 RaceReport

Hur mycket regn kommer det bli under loppet? Shit, det kanske tillochmed ska åska! Det här kommer bli ett episkt grisigt lopp.
Hur mycket kläder ska man ha på sig…? Armvärmare får det bli.
Regnet föll ungefär fram till startskottet, sen uppehåll och tillochmed SOL emellanåt, vilken missbedömning! Marken var så klart våt efter regnet som kom dagen innan, så skitiga blev vi och det är ju alltid snyggt!

Yvonne
Startskottet ljöd några minuter efter 11, när transportstyrelsen gav klartecken att det var fritt fram. Gemensam start för alla åkare och jag såg framför min mycket köande in på stigarna, men det blev inte kö en endaste gång. Det gick väl lite långsamt vid något tillfälle men blev aldrig helt stopp, kanon!

Foto: mtbfoto.se


Jag hade ingen koll på var de övriga fyra åkarna i min klass var, men jag såg en hel del tjejer i spåret. Jo, Ulrika Grass i D40 körde förbi mig tidigt i loppet.
Jag kom ikapp Malin Jones som körde i motionsklass och en D50-åkare någonstans mitt i loppet och vi körde ihop ett tag. Vi höll nästan på att krascha längs med den långa asfalterade cykelbanan där en snubbe på elcykel plötsligt fick för sig att svänga tvärs över banan när vi kom farande. Vi lyckades undvika kollision men D50tjejen försvann bakom oss och kom aldrig ikapp igen. Malin och jag tuffade vidare och vi snackade lite om kommande Cykelvasa under tiden (hm.. kanske är dags att börja ta i lite mer om man har ork att samspråka i spåret?).

När det började gå uppför efter ABB kom Malin efter och jag fortsatte ensam. Körde faktiskt ensam en hel del. Finnmarksturens banan är jättefin, bra backar och fina stigar, men jag hade rätt så dåligt flyt i terrängen tycker jag. Halkade mest hit och dit, kramade en björk vid ett tillfälle också… Framhjulet försvann och jag for snett framåt, slängde ut vänster arm runt en björk, slog i axeln och höftbenet - aj! Tydligen hände något med vristen också för det gjorde jäkligt ont dagen efter. Baxade mig upp och tittade över axeln, vad det nån som såg mig? Nej, vad bra! 🙈

En stund innan näst sista långa backen kom jag ikapp Sandra Nyman och snackade lite med henne också. Trevligt det här med långlopp, man träffar nya vänner 😄 Vi höll ihop ända in till mål och jag fick spurta över mållinjen igen, Sandra drog det längsta strået!



Jag kom i mål på tiden 3:28:48, en femteplats av fem möjliga i D40.

Andreas

För att inte upprepa allt för mycket så har jag denna gång först läs igen om vad Yvonne har skrivit, därför går jag rakt på sak.

Jag stod i startfållan ganska avslappnad och inte särskilt nervös, jag hade sänkt mina förväntningar inför Finnmarksturen i år. Jag hade haft nästäppa och hostat gula klumpar hela veckan, av detta hade jag dock inga större problem men det var däremot astmaväder.



Jag kom iväg utan att få upp pulsen hur mycket jag än slet, när vi fick det lilla stoppet vid järnvägsövergången var till och med ett par motionärer ikapp. Då började jag bli en aning trött på livet som långloppscyklist kan jag säga. Fortfarande efter 35min slit har min puls inte kommit upp till tröskel men någonstans innan 45min lossnar stryphalsen och jag börjar kunna få ner lite effekt till pedalerna.
Nu hamnar jag i en bra grupp som jobbar framåt och faktiskt avancerar bra, det är bla Petrus Johansson (@senanjohansson) och Magnus Alexandersson (@lundatok) och jag. Vi följs åt länge, faktiskt så pass att Petrus och jag gjorde upp om 116:e platsen i totalen med en spurt där jag fick övertaget denna gång.

Banan var som Yvonne beskrev ganska kladdig, jag tyckte att den var perfekt. Riktigt rolig att köra, lagom halt på sina ställen men för det mesta hade jag ett grymt grepp med mina ganska mjukt pumpade Racing Ralph (bak 1.6 och fram 1.5 bar). I Leos backe var det nära att ovan nämnda man lyckades knäcka mig, Petrus körde stenhårt uppför och jag gjorde en missbedömning och trodde att vi var uppe när vi nådde punkten vid musikanläggningen. Som jag nu vet så var det en bra bit kvar. Jag bet mig kvar på hanns hjul med 95% av maxpuls resten av backen. Hade jag släppt där då hade jag förmodligen tappat många placeringar men nu kunde jag återhämta mig nerför och bygga upp lite vridmoment inför spurten inne på ABB Arena. Vi såg inga andra bakom oss längre, det ända som  återstod var att tömma påsen på krut inne på löparbanan.

Foto: mtbfoto.se



Foto: mtbfoto.se
Angående banan så har jag bara ett minus att ge och det är den där trappan som måste passeras under vägen vid ABB. Där blir det alltid kl üdd och cykelsallad. I år kom jag ner bra men upp var det folk och cyklar som låg i vägen. Tips vore kanske att göra uppfarten bredare…?

Jag cyklade i mål på tiden 2:51.46 det gav mig placering 28 i H40. Min medelpuls var lite lägre här tack vare min dåliga start, 88% och min maxpuls blev 96%.

Hem och tvätta kanske?


Höjdprofilen för Finnmarksturen ser ut så här och enligt min GPS blev det  923 höjdmeter.



//Nilsson

tisdag 1 augusti 2017

Inför Cykelvasan och Finnmarksturen

Så efter en helg på hemmaplan börjar det nu dra ihop sig för nästa "vända" till dalarna. På söndag är det dax för Finnmarksturen. Jag gillar det loppet!

Helgen som gick spenderades till stora delar i cykelsadeln men utan att tävla, inget xcuplopp för oss. Istället blev det monark och distanspass, vi behövde komma ikapp lite med alla måsten tyvärr. Igår och idag har jag hållit mig av cykeln och servat vevlager och styrlager på tre mountainbikes. Det var välbehövligt och till min heldämpade är det tid att beställa nytt styrlager. Jag får försöka hålla liv i det gamla till efter cykelvasan dock. Till er som sällan skruvar isär för inspektion, gör det! Det ser alltid friskt och fint ut från utsidan…
Jag har också passat på att byta bakdäck för att med lite tur slippa det som hände både på Lida Loop och Engelbrektsturen. Schwalbe Racing Ralph addix speed med snakeskin och tubless easy! Hängslen och livrem för mig som alltid brukar åka lightskin och jag hoppas att det är värt dom där 70grammen som det skiljde på vågen.

Bild från Engelbrektsturen

Imorgon blir det en lättare/kortare träning efter arbetsdagens slut, vi behöver gå igenom vad som finns och vad som inte finns i husbilen. Vad som ska med och vad som inte ska med.
Vi är ju anmälda till cykelvasan i år, Yvonne kommer förmodligen åka på sin helstela MTB och jag har inte bestämt mig om det ska bli FS eller HT. Hur som helst ska det bli kul att komma upp till cykelsalladen och folkvimlet.

//Nilsson

fredag 28 juli 2017

Anmälda till Finnmarksturen

Snart är augusti här och vi har anmält oss till vårt sjätte lopp i långloppscupen, Finnmarksturen. Som jag minns det var det ett fint lopp med episka backar, ser fram emot det!

Såg på deras hemsida att de inte kommer att ha damstart i år vilket jag tycker är riktigt synd. Även om det blir glest mellan oss och det blir en hel del solocykling tycker jag ändå att damstart är att föredra. När man nu har valt att köra i tävlingsklass känns det mest rättvist eftersom alla ges samma förutsättningar. När alla klasser, inkl. motion, startar samtidigt blir det lätt trångt in på stigarna och det blir till att stanna och köa. Det är verkligen frustrerande när man vet att de som är snabba i starten kommer iväg och själv står man stilla (ok, får väl se till att bli mer startsnabb då..) Om det inte går att ordna med egen start för damklasserna vore det iallafall bra om det kunde vara några minuters mellanrum mellan tävlingsklasserna och motionsklassen så att risken för köer minskar.


Fredag idag och jag har inte cyklat mer än till och från jobb, Andreas har däremot kört en landsvägsrunda och jagat ifrån regnmoln. Det lyckades han fint med, inte en droppe fick han på sig trots att det regnade både här och där runtomkring! Han har också varit flitig och stansat däcken på min Obsess - tack för det :)

Imorgon går en av deltävlingarna i X-Cup, tyvärr kommer vi inte till start. Vi har en del att stå i här hemma efter några helger på luffen och jobb däremellan. Lycka till och ha kul alla ni som kör imorgon!

//Y



tisdag 25 juli 2017

Engelbrektsturen 2017 RaceReport




Så var det dags att testa Engelbrektsturen, ett lopp vi inte kört tidigare. Det vi hört om loppet var att det är tekniskt enkelt med övervägande snabbåkta grusvägar.

Starten gick mitt i centrum av Norberg, några hundra meter asfalt sedan svängde banan in på en grusväg och smalnade av något. Tempot var riktigt högt direkt från start och sikten obefintlig pga dammet på grusvägen. Jag körde på så bra jag kunde och försökte hänga på ryggarna framför. Det var inte det lättaste då de flesta i tävlingsklasserna när betydligt snabbare än jag, speciellt på grusvägarna.   Motionsklasserna startade fem minuter efter och när de började komma ikapp blev det lättare att hitta lagom snabba ryggar.



I min klass (D40) var vi fyra startande, jag såg en av de andra när hon körde förbi mig i början och tyvärr igen när hon hade kraschat och låg vid sidan av spåret med sjukvårdare vid sig, hoppas verkligen att allt gick bra. Förutom den olyckan såg jag inga andra som hade kraschat, däremot en hel del med punkteringar.

Linda kom ikapp mig rätt tidigt och vi körde tillsammans länge, roligt! Vi är ganska jämna om man ser till sluttiderna på de lopp vi kört, men vi är verkligen helt olika som cyklister. Linda är grym på att mata grusvägar medan jag är snabbare i skogen. Jag gick om på ett par stigpartier och kom iväg en bit före ut på grusvägarna, vilket resulterade i att jag låg och körde ensam tills Linda +några herrar kom ikapp igen. Helt lönlöst alltså, jag tröttade bara ut mig men det är ju riktigt kul att köra på på stigarna!! Vid ungefär 40km, tror jag, orkade jag inte hänga på Linda och gubbarna längre men tuggade på så gott jag kunde. Vid en T-korsning precis i slutet av loppet stod en kille och undrade vilket håll vi skulle, när man kom ut i korsningen såg man nämligen pilar åt båda hållen. Jag blev också osäker trots att Andreas och jag kört där dagen innan. Jag stannade och vi såg en cyklist långt borta till högre som var på väg tillbaka och två andra cyklister kom och sa att det var åt vänder vi skulle. Upp och iväg igen och jag tog rygg på killen som stannat, några meter innan vi gick ut på asfalten gick jag om och sa "Kom igen nu då!" han hängde på och den här gången fick jag spurta in i mål! Jag vann! 😀




Jag hade gissat på en målgångstid runt 3:15, men kom i mål på 3:02:33 - supernöjd! Den tiden tog mig dessutom upp på pallen som 2:a efter urstarka Monika Gradin och fem minuter före 3:an Nina Bivstedt.

//Yvonne


Andreas:

Ja vad säger jag nu då, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Av det jag hört om loppet så passar det mig inte. Ett snabbåkt tekniskt lätt lopp med mycket grusväg. I mångt och mycket stämde det väl men jag tyckte att det var mer stig än vad andra som kört loppet berättade om. Tycker så här i efterhand att Engelbrektsturen var bättre än sitt rykte även om det var mycket grusväg.




Starten var enligt mig underlig, kort asfaltsträcka ur stan (300m) och sedan avsmalnande in på en banvall och ibland lite lätt utför. Gissa om det gick fort, det blev ganska hetsigt och inte såg vi något heller i dammröken. Jag lyckades gå med ganska bra i den höga farten men efter 6.1km ungefär i botten efter första stigningen var det bara att parkera vid sidan och fixa en bakhjulspunktering. Där tappade jag de snabba grupperna som jag tänkt mig åka länge med. Jag visste att ensam skulle det bli riktigt svårt för mig att prestera på ett lopp där klungkörning är a och o. Jag är helt enkelt inte stark nog att göra det jobbet ensam över 70km.


När jag kom iväg bestämde jag mig för att köra om så länge jag bara orkade både på stig och på grusväg för att försöka jaga ikapp några starka åkare så långt fram som möjligt.
Det visade sig att jag hade punkat ut i botten innan stigning nummer två. Det vara bara att ställa sig upp och låta benen fatta eld, jag har inga goda erfarenheter av mig själv på sådana uppdrag men det gick över förväntan i alla fall. Jag orkade mig så småning om fram till ett gäng på 6-8 åkare och vi kunde gemensamt börja arbeta. Tyvärr var det inte alla som var så dragvilliga…
Det i sig gjorde att vi var två som spräckte gruppen och med det så blev vi tre som följdes åt ganska länge. Lyckades köra ikapp och om några klungor ibland men det var bara vi två som lyckades gå loss hela tiden och det var tillslut också vi som kom in till Norberg tillsammans. På gatorna innan målrakan gick jag om ett par åkare i min klass och plockade en sista placering i sprinten upp till målgången. Vi två som hjälptes åt nästan halva loppet gick i mål på samma tid, 2:33.16 tack för väl utfört sammarbete om du läser detta nr 444.


Tro nu inte att ovan beskrivning var någon sorts dans på rosor. Det gjorde ont i princip hela vägen från Norberg och tillbaka till Norberg igen. Hade det gjort mindre ont om jag inte punkterat? Nej såklart inte men det hade gått lite snabbare vill jag tro.

Länk till fler av Ronnie Bergströms bilder

Jag landade på en 30 plats i H40 med en medelpuls på 88%, maxpuls 94%.
Engelbrektsturens höjdprofil ser ut så här och totalt antal höjdmeter enligt min GPS är 583m vilket jag tror stämmer bra.
Höjdprofil Engelbrektsturen

//Nilsson

tisdag 18 juli 2017

Våndor inför Cyklevasan


Nu står den körklar igen, min hardtail eller helstel som den numera är. Andreas har mekat på ny kassett och kedja och luftat bromsarna. Den har fått Racing Ralph 2.25 på framhjulet och Thunder Burt 2.1 på bakhjulet, än så länge med slang men det ska poppas till slanglöst senare. Lätt och fin är den! Jag önskar mig dock ett nytt styre, det som sitter på nu är ett riser-styre som jag har vinklat bakåt om ni förstår hur jag menar.

Nu får jag väl ta och köra in mig på den cykeln lite för jag tänker mig att jag ska köra den på Cykelvasan. Jag måste erkänna att jag undrar lite hur det kommer att gå på CV... Jag har anmält mig i tävlingsklass eftersom jag kvalat in med min tid från 2015års CV. När jag nu tittar på seedingtiderna baserat på de långlopp som jag kört i år så är jag inte tillräckligt snabb. Nu beror det väl iochförsig på att det är ovanligt snabba segrarinnor i dessa lopp i år, men det innebär ju att de övriga tjejer som kvalar in i CV:s tävlingsklass är riktigt snabba. Det kommer att gå undan i damstarten! Ja, där är en sak till som "oroar" mig - hur i hela världen ska jag hänga med i starten?? Risken är överhängande att jag blir frånåkt redan i startbacken och sen är det tufft att komma ikapp någon. Vojne, vojne 🙈

En målgångstid är svår att sätta eftersom jag tidigare bara kört i motionsleden och då finns det alltid folk att åka med. Nu när det är damstart är vi inte så många och jag kommer förmodligen inte att hamna i någon klunga, 39 anmälda än så länge. Riktigt coolt att stå i samma startfålla som norska Gunn-Rita iallafall!!

Nåja, jag har ju några veckor på mig att bli snabb! Vi börjar med en vilodag 😁
//Y

måndag 17 juli 2017

Engelbrektsturen på söndag

Idag är det måndag och vi går in i en vecka som ska avslutas med ett långlopp. På söndag är det Engelbrektsturen uppe i Norberg.

Banvallen från lördagens distans
Måste erkänna att jag känner mig helt kass, krasslig trött och omotiverad. Nej så långt ska vi inte gå jag är inte omotiverad men jag måste se till att vila ut den här tröttheten. I lördags körde vi motvindsdistans på mountainbike här hemma och av någon anledning tog den mycket hårdare på mig än förväntat. När vi hade dryga milen kvar till dörren var jag helt pasé, trött som ett helt ålderdomshem och med ben som telefonstolpar. Som tur är så har vi ju några dagar kvar till start och jag tänker då vila allt jag kan. Kruxet är ju bara att man vill ju samtidigt träna, ska ta och räkna lite på den ekvationen...

//Nilsson

måndag 10 juli 2017

RaceReport Mörksuggan 2017

I startfållan stod jag redo med en kropp som kändes bra och utvilad från Ränneslättsturen veckan innan. På minussidan fanns endast två saker, det var astmaväder för mig men jag tyckte inte att jag besvärades under loppet, endast efteråt när strupen knöt sig i målfållan. Det andra var att jag körde sönder min bakväxel kvällen innan, fick det att fungera ok och det höll under tävlingen men det blev så att jag fick trycka två gånger för en växel om ni förstår. Inget som var annat än störigt.

Starten gick och jag kom iväg hyfsat, brukar gå sämre. Efter ca 300m eller så blev det tvärnit, första kraschen. Två cyklister hade gått ihop i det accelererande startfältet, sånt där kan gå riktigt illa när det trycker på bakifrån med 1000+ åkare. Därefter gasades det på genom centrum och upp mot vidablick. Här hade jag bestämt mig för att gå på hårt men inte bränna allt krutet. Detta för att ha krafter kvar att gå med över krönet när det efter den korta stigsnutten sedan går utför på grusvägar. Den missen gjorde jag förra året, då jag kom upp till vidablick med brända ben och inte orkade åka med utför.

I år lyckades det bra, jag spikade mig fast i en grupp som jagade bra i 60-65km/h på ovan nämnda grusväg. Jag körde ett mycket bra lopp så länge det höll, dvs till ungefär 35km. Där tappade jag gruppen och blev i stort sett helt ensam under de kommande 20 kilometer. Jag hade alltså kört med en grupp som skapat en gigantisk lucka, bra betyg för mig och min form. Så här i efterhand så inser jag att istället för att kämpa och kriga ensam där efter så skulle jag bara saktat in och återhämtat mig i väntan på att nästa tåg kom. Vad som istället hände var så klart att jag var för sliten för att orka gå med när nästa tåg kom. Ungefär sådär höll det på, åkte lite jojjo mellan grupper av cyklister när jag piggnade till osv…

Ensam är inte stark!


Men man hamnar på bild lätt.
Å ena sidan är jag nöjd över att jag kände att formen var bra och att jag lyckades gå med åkare som jag tidigare inte ens sett skymten av, å andra sidan är det ju skit att man är så klen att det inte höll hela vägen. I stort tyckte jag att jag gjorde ett bra lopp, man måste försöka lite, annars har man ju inte en aning om vad man är kapabel till.
Om man ska prestera bra på långlopp är det klokt att köra taktiskt och om man ska köra taktiskt är det mycket klokt att ha koll på den egna prestationsförmågan. Något jag håller på att lära mig den hårda vägen dvs under tävling, men det är nog bästa sättet vad jag vet…


Pulsen var hög och jämn under loppet och jag höll väl hela vägen kan man säga, lyckades pressa mig bra trotts att jag blev ensam och fick den högsta pulsen under de sista kilometrarna. Högsta pulstoppen under loppet var i sprinten på målrakan men det betalade sig.

Totalt antal höjdmeter enligt min GPS blev 779m.
Höjdprofil för Mörksuggejakten

Medelpuls 91%, Maxpuls 97%, Jag körde i mål på tiden 2:54.27. I det urstarka startfältet gav det en medioker 47 plats i H40.

Ett par bilder från målområdet.
Ulf, kul att se dig på cykel!
Eftersnack med Petrus, verkligen trevligt att ses. Du är urstark!





Dax att ladda om!
Alla bilder på mig är tagna av Eva Önnemar på mtbfoto.se Tusen tack för riktigt fina bilder!
//Nilsson


Yvonne:




Dagen innan loppet köpte jag ett par nya cykelskor. Jag skruvade på klossar och testade dem en kort sväng på kvällen. Kanske dumt att köra med ett par helt nya skor men jag chansade på att det skulle gå bra. Det gjorde det också, förutom att jag hade lite svårt att klicka i pedalerna vilket ställde till det tidigt i starten av loppet. Det blev stopp framför mig i den lilla grässlänten och det blev till att springa upp, när jag skulle på cykeln igen fick jag inte i skorna i pedalerna - haha, snacka om stressande!

Starten på Mörksuggejakten är helt kaotisk, alla startar samtidigt och det blir som sagt direkt stopp på gräset, sedan stopp igen några hundra meter ut på asfalten, krascher och folk som hetsar om till höger och vänster. Glöm allt som står i PM:et från loppet om "lugn masterstart" och "omkörningar förbjudet"... De första cyklisterna i startled 1 har säkert en helt annan upplevelse.

Väl framme vid den långa startbacken upp till Vida Blick saktas farten in för det är tjockt med cyklister som ska fram, vi står nästan stilla innan vi kan börja tugga upp. Uppför backen är det inga problem att hålla sitt eget tempo, bara att hitta en lämplig takt och jobba på.

In på första stigpartiet står det stilla igen och sedan rullar det sakta framåt. När vi kommer till en spång är det en lång kö med gående cyklister - så himla frustrerande och tråkigt! Bättre blir det sedan ute på grusvägarna och resten av loppet flyter det på bra.

Jag hamnade i ett bra tåg med några tjejer i på grusvägarna i början. Tyvärr går det inte att se på nummerlapparna vilken klass man tillhör. Vid ungefär 20km kom jag ikapp Linda och hon hakade på samma tåg. Vi körde tillsammans ganska länge, ett tag var vi fyra tjejer som höll ihop - kul!!

Något positivt med att köra tillsammans med motionsklassen är att de flesta killar/herrar/gubbar är schyssta och har inget emot att ligga först och dra på grusvägarna, hade tillochmed en som kom upp jämsides och frågade "Ska du med?"

Mörksuggans stigar är superfina och min heldämpade cykel funkade kanon. Tycker att jag hade mycket bättre flyt i terrängen än förra året när jag körde hardtail. Däremot var den väl inte till någon fördel i de långa brant stigningarna 😁

Dagen innan loppet körde jag och Andreas en testsväng på den sista milen av banan. Det kändes jättebra när jag kom till den delen under loppet, då var det bara att köra på och ge allt för jag visste precis vad som väntade.

I mål spurtade jag på tiden 3:32:48 och återigen sist i min klass, D40. Alla resultat finns att hitta här!

Eftersnack med en sockertoppad Ulrika :)


//Y