måndag 25 september 2017

Västgötaloppet 2017 RaceReport




Yvonne:

Sådärja, nu har jag tävlat mig igenom en hel långloppscup i D40 utan att ha hunnit fylla 40 än! Åtta av nio deltävlingar har vi kört, den vi hoppade över var Långa Lugnet. Västgötaloppet, som var det sista i raden, blev som bekant en fantastiskt lerig upplevelse.

Det nya upplägget med start och mål på Lassalyckans friluftsområden fungerade kanon. Efter att ha fått lite förhandsinfo dagen innan om startloopen var jag rädd för att det skulle bli mycket köande, men det flöt på riktigt bra. När vi kom in på "teknikspåren" första gången saktades farten ner rätt så mycket men aldrig så pass att man behövde stanna och kliva av.

Eftersom det var väldigt blött i spåren blev det inte något snabbåkt och lätt-trampat lopp direkt, trots det hade jag bra med krafter hela vägen tycker jag. Jag gick ut lagom hårt och hade en bra känsla under hela loppet. Jag har aldrig cyklat i så mycket lera under så lång tid, men jag klarade det bättre än jag trodde att jag skulle göra. Några partier var det så djupa lerpölar att det bara inte gick att cykla igenom, det tog liksom helt stopp. Jag hade kul under nästan hela loppet och var på väg att flyga av banan ett par gånger, bland annat i en kort nedförsbacke som var både stenig och lerig. Skrattade åt mig själv vid några tillfällen när jag höll på att slira omkull, men jag redde ut det varje gång. Vid ett ställe med två varningspilar stod det funktionärer och uppmanade oss att hålla höger i en brant backe. Sagt och gjort, jag valde högerspåret. Det gick förvisso bra förutom att det i slutet av backen svängde tvärt höger och jag fortsatte (ofrivilligt) rakt fram och fick hojta till en funktionär att ta emot mig. Jag hann stanna innan jag körde in i honom så det gick ju fint. Samtidigt körde en Highland-kille förbi och jag hakade på honom.

Vi blev några fler som körde ihop ett bra tag och en av killarna gick villigt upp och drog en hel del där det var lättåkt. Tempot var behagligt, kanske något lågt men jag stannade i gruppen ett bra tag. Det hade ändå blivit för slitigt att köra själv och det hade nog inte gått fortare i längden. Med ungefär en mil kvar tänkte jag att det var dags att öka intensiteten och ge allt så jag gick om och fick med mig Highland-killen. Vi kom ikapp och om några riktigt trötta åkare och det kändes grymt bra att ha krafter kvar och kunna trycka på i slutet! Tillsist var jag ensam och hade tyvärr ingen att spurta med i mål.



Det här är en banan jag gillar, den har många höjdmeter med det är backar som passar mig. Jag tycker däremot att det är lite trist att man kör vissa delar av spåret två gånger och så är det lite för långt. Jag kom i mål på tiden 4:45:08. Annars är det ett mycket fint lopp med vackra omgivningar! Inte helt oväntat placerade jag mig som nummer 5 av 5 i min klass.

//Yvonne


Andreas:

En sak visste jag med säkerhet och det var att det hade kommit mycket regn på banan. Det regnade också när vi kom dit under fredagseftermiddagen och under natten.

När vi vaknade var det dock uppehåll, och det kändes under omständigheterna rätt varmt i luften.
Väl i startfållan var mina armvärmare allt för varma och åkte ner i fickan strax efter start.

Jag hade bestämt mig för att inte gå för fullt direkt i starten och att om möjligt försöka köra hårdare när första timmen hade gått. När startskottet gick gjorde jag just så, körde inte fullt så hårt som jag kan och lät vissa kända ansikten ja eller ryggar då i detta fallet åka iväg lite. Det var en bra startloop tyckte jag, den gick på breda spår som är en del av arenan för världscupbanan i längdskidor. Den splittrade fältet helt ok och gjorde att vi slapp några direkta köer när det bar av in på singletracks. Vad gäller underlaget så behövs inte mycket mer beskrivning än så här ungefär: Gegga, gräs, vatten en del rotiga partier men inte många. Gegga och gräs uppför, gegga och gräs nerför osv ibland djupt vatten.

Så när första timmen hade gått var jag faktiskt fortfarande i hyfsad form och började öka vad jag kunde. Det resulterade faktiskt i att jag så småning om fick kontakt med och lyckades köra ifrån dom jag släppt iväg i starten. Vid ungefär 1tim och 40min in i loppet var vi en grupp som samarbetade bra och bitvis körde rejält hårt. vi var inte många, ibland var det bara Sandra Backman och jag men vi kunde tillsammans ta oss ikapp och om ett par klungor där bland annat Emmy Thelberg satt och strax innan en ganska ensam (om jag minns rätt) Hildegunn Hovdenak. Jag får nog säga att min energi höll in i mål men det var ibland riktigt hårt och det kladdiga underlaget gav inget gratis, det var ett riktig skitigt slit ända in i mål. Tyvärr hade jag inte koll på hur nära målgången vi var så upploppet kom som en överraskning för mig, min tanke var att försöka gå loss lite innan. Nu blev det istället väldigt tajt in i kurvan på det lösa gruset och en riktig urladdning upp till målet för att behålla min plats. Tror jag tappade en…


I mål kom jag, 3:53.06 stannade klockan på och det gav mig en 17: plats i H40 och 87:a totalt tror jag. Min puls låg på samma medel som under bockstensturen dvs 88% och Maxpulsen blev 94%, jämn och fin tyder väl på att jag inte tröttnade. Lite typiskt lägre medelpuls för mig när det handlar om ett lopp med många höjdmeter. Dagens race var ju dessutom extremt tungkört. Är det benstyrka jag ska träna..!?


Västgötaloppets höjdkurva ser ut så här och antal höjdmeter blev 1118(hm)



//Nilsson




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar